Det är exakt en vecka kvar till det beräknade datumet och jag känner mig långt ifrån redo. Förra gången gick jag och letade tecken två veckor före BF, men nu räknar jag kallt med att gå över tiden. Det är till och med så att jag inte ens vill att det ska dra igång än. Jag är inte redo. Jag är mycket mindre redo denna gång.
Är det för att jag vet vad det innebär att få en bebis och hur låst jag var till en början? Jag tror det, för på något sätt lever jag helt i förnekelse. Att det ska flytta in en helt ny person i vår familj känns ännu mer konstigt denna gång. Jag försöker verkligen njuta av att kunna sticka iväg själv och göra grejer nu och att pyssla med dottern i lugn och ro. Hon har gått igenom en fantastisk utvecklingsfas de senaste månaderna och kan numera leka och pyssla på helt själv under långa stunder, och dessutom har hon börjat sova hela nätter i sitt rum utan att vakna någon gång på natten. Tajmingen kunde inte varit bättre!
Vi har fortfarande inte förberett särskilt mycket här hemma, men bebiskläderna är i alla fall tvättade nu och batteriet till kameran är laddat. I veckan har vi tänkt att montera ihop sängen och plocka fram skötbordet. Jag har köpt både blöjor, bindor och salva för såriga bröstvårtor, så egentligen har vi väl det mest nödvändiga på plats nu.
Det är nu jag borde skriva att jag är pirrig och förväntansfull inför det som ska komma, men den här gången är jag faktiskt mest bara rädd. Rädd att bebisen inte är frisk, att något hemskt ska hända, att jag inte kommer orka med två barn, att allt bra vi har nu kommer att försvinna, osv osv... Jag hoppas att bebisen dröjer lite till med att vilja komma ut, och att jag till dess kommer känna mig mer redo!
måndag 26 oktober 2015
onsdag 30 september 2015
Sista rycket
Nu är det sista rycket på jobbet och planen är att fredag är min sista dag, men mentalt har jag nog redan gått hem... Efter semestern hade jag 8 veckor kvar att jobba och helt plötsligt har alla dessa veckor rusat iväg!
Det är så spännande och så overkligt att vi är så nära förlossning nu. Knappt 5 veckor kvar till beräknat datum, och som sagt så är allt bara så väldigt overkligt. Den här gången känner jag mig mycket lugnare på ett sätt, men har samtidigt så många andra tankar som snurrar. Hur kommer det bli att sköta en bebis och samtidigt ha en 3-åring att ta hand om? Hur kommer storasyster att reagera när bebisen väl är här? Hur mycket var det egentligen vi var uppe på nätterna där i början? Ingen av oss kommer ihåg... ;) Jag ställer in mig på att det kommer att bli lite rörigt ett tag där i början, men att det kommer att ge sig med tiden. Jag hoppas att även denna bebis kommer slippa några större magproblem och jag hoppas att amningen kommer igång lika bra som tidigare.
Själva förlossningen har jag inte riktigt hunnit tänka på, men jag tror och hoppas att det kommer att gå bra den här gången också. Det jag är mest rädd för är att det kommer gå för snabbt och att kroppen inte hinner med. Förra gången gick jag från 2 cm öppen till utkrystat barn på 3-4 timmar, så som sagt, jag är mest rädd att det kommer gå väldigt snabbt den här gången. Eller så kanske det blir tvärtom? En väldigt utdragen förlossning...En stor lättnad den här gången är i alla fall att vi bara har några minuter med bil till förlossningen (jämfört med förra då vi hade 1,5 timmes körväg) och det gör att jag känner mig mycket tryggare.
När det gäller förberedelser hemma så kan jag väl säga att vi inte gjort en enda. :) Eller jo, jag har köpt ett babynest den här gången för jag tänker att det kanske är bra att ha och sån där salva för bröstvårtorna. Borde nu när jag tänker på det kanske även köpa en rejäl laddning bindor och ett paket blöjor? :) Planen är att jag nu under ledigheten ska hinna tvätta lite bebiskläder, laga mat och vila. När det gäller säng, skötbord och sånt tänker jag mig att vi fixar det närmare BF. Allt står i förråden och är bara att plocka fram. Hur mycket vila det blir under ledigheten återstår att se eftersom jag denna gång är ledig tillsammans med en rätt vild och väldigt gullig treåring. :) Jag får passa på dom timmarna hon är på förskolan tror jag minsann. Sen är planen att hon får vara nån natt hos farmor och farfar och mormor närmare BF, och då hoppas vi att bebisen kanske är så snäll och tajmar in förlossning i samband med det? Låter bra i teorin, återstår att se hur det blir i praktiken. ;)
fredag 11 september 2015
Nedräkning pågår
Nu har jag bara tre veckor kvar på jobbet och det känns helt fantastiskt! Hade lätt kunnat gå hem redan nu, men det är ju lite väl tidigt... Det är ju ändå drygt 7 veckor kvar till BF.
Jag har faktiskt kommit mig för att ta några bilder på magen nu, och när jag ser bilder på magen så inser jag varför jag den här gången har sån halsbränna. Magsäcken ligger verkligen som en bulle helt hoptryckt ovanpå bebismagen. Jag köpte medicin mot halsbränna, men jag har så himla svårt för tuggtabletter eller andra mediciner som smakar, så jag fick omöjligt i mig den där tuggtabletten. Det äckligaste jag ätit på riktigt länge!. Jag får försöka undvika viss mat istället tror jag. Förra gången kommer jag ihåg att jag hade halsbränna ibland, men inte alls på samma sätt som den här gången. Nu har jag vaknat på natten av den ibland och inte kunnat somna om på länge.
Det märks verkligen att bebisen blivit stor nu i alla fall. Den sparkar och trycker på åt alla möjliga håll och kanter, och på kvällarna kan hela magen gunga i flera timmar. Jag tycker att pyret borde vilja sova nån gång också, men tydligen inte. :) Den får hicka väldigt många gånger per dag också, och det är rätt mysigt att känna det rytmiska pulserandet där inifrån.
För blivande storasyster tror jag att det har blivit mer och mer verkligt att det ska komma en bebis snart, även om hon så klart inte har riktig koll på vad som ska hända. Hon kan allt oftare själv ta upp någon fundering kring bebisen, och varje gång vi säger hejdå får jag först en puss och kram och sedan är det viktigt att bebisen också får en puss och kram. Dessutom är hon helt hooked up på det här med amning och vill jämt och ständigt kolla på brösten där hon vet att bebisen ska suga. "Precis som jag när jag var liten, mamma". Vår lilla gullhöna som kommer bli världens bästa storasyster! <3
Till vänster v 31 och till höger från igår i v 33. 7 veckor kvar och jag kommer nog nästan ha spruckit innan dess ;)
Jag har faktiskt kommit mig för att ta några bilder på magen nu, och när jag ser bilder på magen så inser jag varför jag den här gången har sån halsbränna. Magsäcken ligger verkligen som en bulle helt hoptryckt ovanpå bebismagen. Jag köpte medicin mot halsbränna, men jag har så himla svårt för tuggtabletter eller andra mediciner som smakar, så jag fick omöjligt i mig den där tuggtabletten. Det äckligaste jag ätit på riktigt länge!. Jag får försöka undvika viss mat istället tror jag. Förra gången kommer jag ihåg att jag hade halsbränna ibland, men inte alls på samma sätt som den här gången. Nu har jag vaknat på natten av den ibland och inte kunnat somna om på länge.
Det märks verkligen att bebisen blivit stor nu i alla fall. Den sparkar och trycker på åt alla möjliga håll och kanter, och på kvällarna kan hela magen gunga i flera timmar. Jag tycker att pyret borde vilja sova nån gång också, men tydligen inte. :) Den får hicka väldigt många gånger per dag också, och det är rätt mysigt att känna det rytmiska pulserandet där inifrån.
För blivande storasyster tror jag att det har blivit mer och mer verkligt att det ska komma en bebis snart, även om hon så klart inte har riktig koll på vad som ska hända. Hon kan allt oftare själv ta upp någon fundering kring bebisen, och varje gång vi säger hejdå får jag först en puss och kram och sedan är det viktigt att bebisen också får en puss och kram. Dessutom är hon helt hooked up på det här med amning och vill jämt och ständigt kolla på brösten där hon vet att bebisen ska suga. "Precis som jag när jag var liten, mamma". Vår lilla gullhöna som kommer bli världens bästa storasyster! <3
Till vänster v 31 och till höger från igår i v 33. 7 veckor kvar och jag kommer nog nästan ha spruckit innan dess ;)
tisdag 25 augusti 2015
v 31 (30+1) och att känna sig normal
Jag vet inte hur många blogginlägg jag formulerat i huvudet den senaste tiden, men jag kommer mig tyvärr inte för att skriva. Här kommer istället ett inlägg där jag klämt in allt. Varning för rörigt inlägg alltså. :)
Senast skrev jag om hur enormt stor magen hade blivit, och med facit i hand så var den liten då och stor nu ;) Ändå tror jag faktiskt att tillväxttakten nu är mera normal. Det var nog bara att den blev stor snabbt helt enkelt. SF-måttet ligger mitt på kurvan, men jag bär verkligen hela bebisen utanför min kropp på något sätt, som en säck där framme :) Magen har i alla fall ännu inte exploderat och jag tror att magen är ungefär lika stor som i förra graviditeten. Vikten ligger än så länge på 10 kg plus, men har faktiskt stått stilla under nån vecka nu. Jag hann bli rätt orolig när jag redan i v 25 vägde som i v 30 förra gången, men det verkar inte vara någon fara ändå.
En sak som verkligen är skillnad mot förra gången är hur jag upplever och lever mig in i graviditeten. Förra gången var den så himla, himla efterlängtad (även denna gång såklart) och jag gick in i graviditeten till 110 %. Jag och gravid blev ett på något sätt. Den här gången hänger jag mest bara med och längtar mycket mer till graviditeten är slut och bebisen är här. Det är så klart mysigt att få vara gravid igen, men jag har ju redan upplevt allt en gång tidigare, och det gör nog att jag känner alla krämpor lite mer också denna gång. Foglossning, halsbränna och nån slags ischias finns med på listan nu. En annan sak som också skiljer mot förra gången är dokumentationen av magen. Det är inte så länge kvar, och jag har inte tagit en enda bild på magen än. Förra gången fotade vi magen nästan varje vecka från v 8.
Nu är det 10 veckor kvar till BF och jag har en känsla av att tiden kommer att rusa fram. Trots att jag den här gången verkligen längtar efter att graviditeten ska vara slut är det med blandade känslor jag tänker på det. Mest troligt är det här sista gången jag är gravid, och det är på något sätt en konstig tanke att tänka för mig. Det är ju så många år av mitt liv där allt handlat om kampen att få barn och att leva som ofrivilligt barnlös. Att helt släppa de tankegångarna vet jag inte om jag kommer kunna. Jag hoppas att det ger sig med tiden. Vi har ju ett stort gäng blastocyster kvar i frysen, så om vi vill försöka få ett tredje barn har vi nog goda chanser till det, men jag vet inte om vi orkar med tre barn. Vi får börja med ett till och utvärdera tror jag ;) Någon fler IVF-behandling kommer jag däremot aldrig gå igenom igen, och det är ett skönt konstaterande att göra.
En sak till som jag tänkt att jag skulle skriva om hur otroligt härligt, och overkligt, det är att få gå runt med en stor gravidmage och samtidigt hålla min dotter i handen. Jag har nog aldrig känt mig så kvinnlig som nu. Och så normal. Ingen som ser oss kan ana den resa vi behövt gå igenom för att komma hit. Och det är faktiskt rätt så skönt. Vi är inte längre paret som bott i hus och varit gifta i en massa år utan att ha något barn. Vi slipper få frågan om när det är dags att skaffa barn/syskon. Vi bara ÄR just nu.
Senast skrev jag om hur enormt stor magen hade blivit, och med facit i hand så var den liten då och stor nu ;) Ändå tror jag faktiskt att tillväxttakten nu är mera normal. Det var nog bara att den blev stor snabbt helt enkelt. SF-måttet ligger mitt på kurvan, men jag bär verkligen hela bebisen utanför min kropp på något sätt, som en säck där framme :) Magen har i alla fall ännu inte exploderat och jag tror att magen är ungefär lika stor som i förra graviditeten. Vikten ligger än så länge på 10 kg plus, men har faktiskt stått stilla under nån vecka nu. Jag hann bli rätt orolig när jag redan i v 25 vägde som i v 30 förra gången, men det verkar inte vara någon fara ändå.
En sak som verkligen är skillnad mot förra gången är hur jag upplever och lever mig in i graviditeten. Förra gången var den så himla, himla efterlängtad (även denna gång såklart) och jag gick in i graviditeten till 110 %. Jag och gravid blev ett på något sätt. Den här gången hänger jag mest bara med och längtar mycket mer till graviditeten är slut och bebisen är här. Det är så klart mysigt att få vara gravid igen, men jag har ju redan upplevt allt en gång tidigare, och det gör nog att jag känner alla krämpor lite mer också denna gång. Foglossning, halsbränna och nån slags ischias finns med på listan nu. En annan sak som också skiljer mot förra gången är dokumentationen av magen. Det är inte så länge kvar, och jag har inte tagit en enda bild på magen än. Förra gången fotade vi magen nästan varje vecka från v 8.
Nu är det 10 veckor kvar till BF och jag har en känsla av att tiden kommer att rusa fram. Trots att jag den här gången verkligen längtar efter att graviditeten ska vara slut är det med blandade känslor jag tänker på det. Mest troligt är det här sista gången jag är gravid, och det är på något sätt en konstig tanke att tänka för mig. Det är ju så många år av mitt liv där allt handlat om kampen att få barn och att leva som ofrivilligt barnlös. Att helt släppa de tankegångarna vet jag inte om jag kommer kunna. Jag hoppas att det ger sig med tiden. Vi har ju ett stort gäng blastocyster kvar i frysen, så om vi vill försöka få ett tredje barn har vi nog goda chanser till det, men jag vet inte om vi orkar med tre barn. Vi får börja med ett till och utvärdera tror jag ;) Någon fler IVF-behandling kommer jag däremot aldrig gå igenom igen, och det är ett skönt konstaterande att göra.
En sak till som jag tänkt att jag skulle skriva om hur otroligt härligt, och overkligt, det är att få gå runt med en stor gravidmage och samtidigt hålla min dotter i handen. Jag har nog aldrig känt mig så kvinnlig som nu. Och så normal. Ingen som ser oss kan ana den resa vi behövt gå igenom för att komma hit. Och det är faktiskt rätt så skönt. Vi är inte längre paret som bott i hus och varit gifta i en massa år utan att ha något barn. Vi slipper få frågan om när det är dags att skaffa barn/syskon. Vi bara ÄR just nu.
söndag 5 juli 2015
Magexplosion
Om magen fortsätter att växa i den här takten kommer den snart att sprängas. På riktigt. I morgon har jag gått 23 hela veckor och jag ser redan ut som jag gjorde i v 29 förra gången. Det känns faktiskt rätt så jobbigt att det är så länge kvar innan bebisen kommer och mentalt är jag redan i vecka 30. Dessutom är jag rätt så svullen över magsäcken som gör att magen trycker på så himla mycket upp mot brösten, som också de i sin tur håller på att explodera (vilket inte stör mig lika mycket då jag normalt sett har lite byst :)).
Jaja, slut på klagosången. Bebisen sparkar på ordentligt där inne varje dag och det är väldigt mysigt, och livmodern når nu till naveln ungefär. Förra gången låg moderkakan långt ner, men i framvägg, och den här gången i bakvägg. Jag tyckte att jag kände mycket då, men den här gången är det ännu mer. Galet! Med dottern fick jag också en rejäl hormonrand, men än så länge har ingen dykt upp, och det förstärker min teori om att det är en liten lillebror där inne. :)
torsdag 4 juni 2015
En lyckans dag
Nu börjar det gå upp för mig att vi verkligen är med om det här igen. I min mage ligger en alldeles perfekt och fin liten bebis som sparkar, knuffar, bökar, hickar, dricker vatten och sträcker på både armar och ben. Även fast vi varit med om det här förut en gång är det lika svårt att greppa den här gången tycker jag. Jag är så ofantligt glad och tacksam idag. Lilla, lilla bebis - vi ses till hösten. <3
onsdag 6 maj 2015
Vecka 15 och återuppståndelsen
På riktigt känns det som att jag börjar bli en ny människa och det är så skönt! Illamåendet har lättat de senaste dagarna och orken har börjat återvända. Igår orkade jag till och med laga mat OCH handla efter jobbet. Jag vet inte när det senast hände. :)
I måndags gick jag in i vecka 15 och graviditeten verkar följa ungefär samma mönster som den förra. Jag mår fortfarande lite småilla ibland, men inte alls på samma sätt som bara för nån vecka sen. Samtidigt så kan jag inte låta bli att också bli lite orolig när symptomen minskar, även om den logiska delen av mig vet att det är fullt normalt för dom här veckorna. Magen har i alla fall börjat växa lite, framför allt på kvällarna, och det blir spännande att se hur länge det dröjer innan någon på jobbet märker nåt. Jag har berättat för chefen och två kollegor, men än så länge verkar inte ryktet ha spridit sig. Jag har tänkt att vänta med att säga nåt till de andra den här gången och helt enkelt se hur lång tid det dröjer innan någon ser nåt.
Sen en annan sak, och det här låter helt galet tidigt, men jag tror faktiskt att jag har känt av lite rörelser nån gång i bland den senaste veckan också. Lite som en muskelryckning långt ner i magen ibland. Vi har fått tid för rutinultraljudet i början av juni, och jag ser fram emot det så mycket. Den här gången är jag så mycket mer orolig över att något är fel på bebisen, eller så har jag bara glömt bort hur orolig jag var förra gången...
Vi berättade i alla fall för dottern för ett par dagar sen. Det var roligt! :) Vi frågade henne om hon visste varför mammas mage har blivit stor. Jadå, bebis i magen sa hon! Sen frågade hon om hon fick hålla bebisen. :) Hon hade många funderingar där under ett par dagar, och ville varje morgon titta på magen och undrade om bebisen hade kommit ut än. När jag skulle duscha var hon orolig att bebisen skulle ramla ut genom snippan, haha. De senaste dagarna har hon i alla fall inte sagt så mycket om bebisen och det är nog kanske lika bra. Väntan blir ju så lång för henne. Jag hade nog velat vänta lite längre med att berätta för henne, men i och med att det är ganska många i vår närhet som vet om det nu ville vi inte riskera att hon skulle få höra det från någon annan först. Hon är i alla fall mycket stolt över att hon ska bli storasyster. Min lilla älskling <3
I måndags gick jag in i vecka 15 och graviditeten verkar följa ungefär samma mönster som den förra. Jag mår fortfarande lite småilla ibland, men inte alls på samma sätt som bara för nån vecka sen. Samtidigt så kan jag inte låta bli att också bli lite orolig när symptomen minskar, även om den logiska delen av mig vet att det är fullt normalt för dom här veckorna. Magen har i alla fall börjat växa lite, framför allt på kvällarna, och det blir spännande att se hur länge det dröjer innan någon på jobbet märker nåt. Jag har berättat för chefen och två kollegor, men än så länge verkar inte ryktet ha spridit sig. Jag har tänkt att vänta med att säga nåt till de andra den här gången och helt enkelt se hur lång tid det dröjer innan någon ser nåt.
Sen en annan sak, och det här låter helt galet tidigt, men jag tror faktiskt att jag har känt av lite rörelser nån gång i bland den senaste veckan också. Lite som en muskelryckning långt ner i magen ibland. Vi har fått tid för rutinultraljudet i början av juni, och jag ser fram emot det så mycket. Den här gången är jag så mycket mer orolig över att något är fel på bebisen, eller så har jag bara glömt bort hur orolig jag var förra gången...
Vi berättade i alla fall för dottern för ett par dagar sen. Det var roligt! :) Vi frågade henne om hon visste varför mammas mage har blivit stor. Jadå, bebis i magen sa hon! Sen frågade hon om hon fick hålla bebisen. :) Hon hade många funderingar där under ett par dagar, och ville varje morgon titta på magen och undrade om bebisen hade kommit ut än. När jag skulle duscha var hon orolig att bebisen skulle ramla ut genom snippan, haha. De senaste dagarna har hon i alla fall inte sagt så mycket om bebisen och det är nog kanske lika bra. Väntan blir ju så lång för henne. Jag hade nog velat vänta lite längre med att berätta för henne, men i och med att det är ganska många i vår närhet som vet om det nu ville vi inte riskera att hon skulle få höra det från någon annan först. Hon är i alla fall mycket stolt över att hon ska bli storasyster. Min lilla älskling <3
tisdag 21 april 2015
Mindre illamående snart?
Uäh, nu är jag faktiskt ganska så less på det här illamåendet. Det är absolut inte lika illa som när jag väntade dottern, för då hade jag dålig aptit och kräktes ett gäng gånger under ganska lång tid, men det är så jobbigt att ha den där ständiga äckelkänslan över sig. Oftast blir det bättre när jag ätit något som tur är, bara jag inte äter för mycket. För då slår det över och blir till illamående igen. Rent allmänt skulle jag ändå säga att jag har betydligt lindrigare symptom den här gången, och det är både skönt och lite läskigt. Jag vet att illamåendet började släppa kring v 14-15 förra gången så jag hoppas på samma sak den här gången. Det betyder att det är 2-3 veckor kvar nu bara.
Jag tänkte ju som jag skrev förra gången att jag skulle boka in ett ultraljud hos en privatläkare, men när jag väl tog mig för att ringa dit så fanns det inga lediga tider. Snopet. Jag mailade då ivf-kliniken som ligger i en annan stad och fick en tid där istället som tur var. I onsdags var jag dit och fick se vår lilla räka igen. Jag var rätt så nervös innan men hade ändå en ganska så bra känsla inom mig. Den här gången vinklade läkaren undan skärmen helt och kollade själv först, och under de där sekunderna (som kändes som 5 minuter) hann jag faktiskt bli orolig då han såg så väldigt allvarlig ut. Som tur var var det ingen fara och vår lilla, lilla bebis (45-50 mm stor) låg där inne och hade det gott. :) Hjärtat pickade på, och en gång såg jag den hoppa till också. Ultraljudet var ganska snabbt avklarat, och läkaren fryste bilden för att kunna mäta mest hela tiden, men en gång fick jag se den röra sig i alla fall. :)
Väntrummet var helt fullt av flera par den här gången, och jag smög ner ultraljudsbilden i väskan innan jag gick ut igen. Jag gissar att några av dom skulle in för äggplock eftersom det var tidigt på morgonen, och det var en så märklig känsla att vara på andra sidan den här gången. Att inte vara den som har behandlingen framför sig utan faktiskt ha kommit ett stort steg på vägen.
Men helt ärligt så har jag fortfarande inte haft någon sån där stund av jättelycka. Det är klart att jag är glad att allt ser bra ut, men den där pirrande och förväntansfulla känslan har inte kommit än. Det närmaste jag kommit den var igår när jag satt ute i solen och tittade på dottern som lekte i sandlådan. Då slog det mig att den lilla söta tjejen kommer att bli storasyster till hösten om allt går vägen. Lilla hjärtat! Jag hoppas att jag kommer kunna börja njuta mer så snart jag börjar känna av bebisen och vi fått göra rutinultraljudet. Moderkakan ligger långt ner mot bakväggen den här gången också, så jag hoppas att jag kommer kunna känna av bebisen ganska tidigt. Det skulle vara mysigt. :)
Jag tänkte ju som jag skrev förra gången att jag skulle boka in ett ultraljud hos en privatläkare, men när jag väl tog mig för att ringa dit så fanns det inga lediga tider. Snopet. Jag mailade då ivf-kliniken som ligger i en annan stad och fick en tid där istället som tur var. I onsdags var jag dit och fick se vår lilla räka igen. Jag var rätt så nervös innan men hade ändå en ganska så bra känsla inom mig. Den här gången vinklade läkaren undan skärmen helt och kollade själv först, och under de där sekunderna (som kändes som 5 minuter) hann jag faktiskt bli orolig då han såg så väldigt allvarlig ut. Som tur var var det ingen fara och vår lilla, lilla bebis (45-50 mm stor) låg där inne och hade det gott. :) Hjärtat pickade på, och en gång såg jag den hoppa till också. Ultraljudet var ganska snabbt avklarat, och läkaren fryste bilden för att kunna mäta mest hela tiden, men en gång fick jag se den röra sig i alla fall. :)
Väntrummet var helt fullt av flera par den här gången, och jag smög ner ultraljudsbilden i väskan innan jag gick ut igen. Jag gissar att några av dom skulle in för äggplock eftersom det var tidigt på morgonen, och det var en så märklig känsla att vara på andra sidan den här gången. Att inte vara den som har behandlingen framför sig utan faktiskt ha kommit ett stort steg på vägen.
Men helt ärligt så har jag fortfarande inte haft någon sån där stund av jättelycka. Det är klart att jag är glad att allt ser bra ut, men den där pirrande och förväntansfulla känslan har inte kommit än. Det närmaste jag kommit den var igår när jag satt ute i solen och tittade på dottern som lekte i sandlådan. Då slog det mig att den lilla söta tjejen kommer att bli storasyster till hösten om allt går vägen. Lilla hjärtat! Jag hoppas att jag kommer kunna börja njuta mer så snart jag börjar känna av bebisen och vi fått göra rutinultraljudet. Moderkakan ligger långt ner mot bakväggen den här gången också, så jag hoppas att jag kommer kunna känna av bebisen ganska tidigt. Det skulle vara mysigt. :)
tisdag 7 april 2015
Vecka elva
Jodå, tiden går ganska snabbt framåt även den här gången. Igår gick jag in i vecka 11 och nu har faktiskt en fjärdedel av graviditeten redan passerat.
Jag har inte så mycket att skriva för just nu väntar jag bara på att de tolv första veckorna ska gå. Knappt två veckor kvar! När det gäller måendet så är det verkligen upp och ner hela tiden. Ena dagen mår jag nästan som vanligt för att dagen efter vara helt däckad av illamående. Jag tycker överlag att jag inte har lika mycket symptom och illamående som när jag väntade dottern, och hur jag än vänder och vrider på det kan jag kan jag inte släppa oron. På grund av det här har jag (nog, kanske, ganska säkert) bestämt mig för att boka in en tid hos en privatläkare för ett ultraljud om två veckor. Det skulle kännas skönt att få en bekräftelse efter 12 hela veckor att allt ser bra ut där inne.
Egentligen tror jag inte att det är någon fara, men i de stunder av icke-illamående som faktiskt är ibland blir jag så himla orolig.
Vi berättade för våra familjer i påsk och alla blev precis så glada som vi hade trott. Det som är extra roligt är att min syster också ska ha barn bara ett par veckor före oss. Vi pratade i somras om hur mysigt det skulle vara om vi skulle ha lyckan av att få vara föräldralediga åtminstone en kortare tid samtidigt. Inte kunde vi då ana att vi skulle bli gravida med bara några veckors mellanrum.
Jag har inte så mycket att skriva för just nu väntar jag bara på att de tolv första veckorna ska gå. Knappt två veckor kvar! När det gäller måendet så är det verkligen upp och ner hela tiden. Ena dagen mår jag nästan som vanligt för att dagen efter vara helt däckad av illamående. Jag tycker överlag att jag inte har lika mycket symptom och illamående som när jag väntade dottern, och hur jag än vänder och vrider på det kan jag kan jag inte släppa oron. På grund av det här har jag (nog, kanske, ganska säkert) bestämt mig för att boka in en tid hos en privatläkare för ett ultraljud om två veckor. Det skulle kännas skönt att få en bekräftelse efter 12 hela veckor att allt ser bra ut där inne.
Egentligen tror jag inte att det är någon fara, men i de stunder av icke-illamående som faktiskt är ibland blir jag så himla orolig.
Vi berättade för våra familjer i påsk och alla blev precis så glada som vi hade trott. Det som är extra roligt är att min syster också ska ha barn bara ett par veckor före oss. Vi pratade i somras om hur mysigt det skulle vara om vi skulle ha lyckan av att få vara föräldralediga åtminstone en kortare tid samtidigt. Inte kunde vi då ana att vi skulle bli gravida med bara några veckors mellanrum.
måndag 23 mars 2015
Den vackraste lilla bönan
Jag har varit så sjukt nervös i helgen och i morse fick jag inget vettigt gjort på jobbet innan det var dags att åka iväg till sjukhuset.
Vi fick komma in ganska snabbt och direkt utan onödigt kallprat fick jag hoppa upp i stolen. Läkaren vinklade undan skärmen lite men jag kunde ändå se den rätt bra. Nästan på en gång såg jag livmodern med något litet i. Läkaren vinklade tillbaka skärmen och där var den, den lilla fina bönan som i början av november kommer att göra vår dotter till storasyster, göra oss till tvåbarnsföräldrar, göra vår familj komplett.
16 mm stor med tickade hjärta. Daterad till 8+1 vilket stämmer väl med dagens 8+0.
Vi kunde se antydan till armar och ben, gulesäcken och läkaren visade oss också navelsträngen.
Tänk att vi äntligen får vara med om det här igen. Overklig, obeskrivlig lycka.
måndag 16 mars 2015
v 8 (7+0) Illa, jag mår illa...
Jag har inte tyckt att jag haft så mycket symptom, åtminstone inte några ihållande. Men i helgen slog illamåendet till. Kanske inte med full kraft men ändå rätt ordentligt. Ibland blir det bättre av att äta, men ibland blir det sämre av att äta. Svårt att veta hur man ska göra då. Samtidigt som jag är illamående är jag väldigt hungrig. Verkligen tudelat hur man ska göra då! :)
Jag kan känna igen mig i vissa symptom från när jag väntade dottern medan andra är helt nya. Jag är inte speciellt trött den här gången heller utan mest bara seg av illamåendet. Magen är väldigt trög den här gången och det märkte jag aldrig av då. Brösten ömmar och känns svullna ibland för att ibland kännas nästan helt som vanligt.
Nu är det en vecka kvar till ultraljudet och det är med skräckblandad förtjusning jag längtar efter att få se hur det ser ut där inne. Jag är livrädd att allt ska ha stannat av där inne, men samtidigt känner jag mig så tydligt gravid nu så jag hoppas ju såklart att allt ändå är okej där inne. Jag har fortfarande inte sett till en endaste bloddroppe och det gör mig lite lugnare också, även om jag vet att det inte alltid är ett säkert tecken heller.
Om en vecka vet vi mer.
Jag kan känna igen mig i vissa symptom från när jag väntade dottern medan andra är helt nya. Jag är inte speciellt trött den här gången heller utan mest bara seg av illamåendet. Magen är väldigt trög den här gången och det märkte jag aldrig av då. Brösten ömmar och känns svullna ibland för att ibland kännas nästan helt som vanligt.
Nu är det en vecka kvar till ultraljudet och det är med skräckblandad förtjusning jag längtar efter att få se hur det ser ut där inne. Jag är livrädd att allt ska ha stannat av där inne, men samtidigt känner jag mig så tydligt gravid nu så jag hoppas ju såklart att allt ändå är okej där inne. Jag har fortfarande inte sett till en endaste bloddroppe och det gör mig lite lugnare också, även om jag vet att det inte alltid är ett säkert tecken heller.
Om en vecka vet vi mer.
torsdag 5 mars 2015
Snigeltiden
Alltså, hur långsamt kan tiden egentligen gå? Det har bara gått 3 dagar sen testdagen och det känns som en hel evighet. I tisdags fick jag hem ett brev från sjukhuset med tiden för ultraljud och den 23 mars gäller det. Den här veckan har varit väldigt lugn på jobbet och tiden har riktigt segat sig fram, men som tur är kommer det vara mer fart nästa vecka och då går tiden förhoppningsvis lite snabbare i alla fall.
Symptommässigt går det upp och ner för varje dag och jag tycker att jag mådde mer illa för ett par dagar sen än nu och det gör mig så klart orolig. Jag som inte tänkt testa något mer blev så orolig igår att jag tog ett till test ändå. Som tur var var det lika starkt, eller till och med lite starkare kanske, än det jag tog i söndags. Brösten ömmar lite nu och då och det pirrar i dom. Jag mår illa ibland och är kanske lite mer hungrig än vanligt Jag har mensvärk som kommer och går och blir andfådd för minsta lilla. De senaste kvällarna har dessutom magen svällt upp och blivit gigantisk, och om det ska fortsätta så här så kommer det vara svårt att hålla det hemligt särskilt länge till. Nu vet jag ju att det bara är tarmarna, men på kvällarna ser jag verkligen ut som jag gjorde i v 20 när jag väntade dottern! Jag skulle sluta med Lutinus i måndags men fortsatte ett par dagar. Jag hade egentligen tänkt att fortsätta veckan utan, men känner väl ändå nånstans att det är lika bra att sluta. Då vet jag att alla symptom beror på graviditeten och inte på medicinen.
Jag har tyvärr fortfarande väldigt svårt att tro på det här, och jag är så otroligt rädd att det ska ha stannat av där inne utan att jag märkt det. När jag väntade dottern var jag också orolig, men då hade jag ändå ett inre lugn som sa att jag innerst inne trodde att det skulle gå vägen. Den här gången har jag inte den känslan, jag är bara livrädd! 2,5 veckor kvar, sen vet vi.
Symptommässigt går det upp och ner för varje dag och jag tycker att jag mådde mer illa för ett par dagar sen än nu och det gör mig så klart orolig. Jag som inte tänkt testa något mer blev så orolig igår att jag tog ett till test ändå. Som tur var var det lika starkt, eller till och med lite starkare kanske, än det jag tog i söndags. Brösten ömmar lite nu och då och det pirrar i dom. Jag mår illa ibland och är kanske lite mer hungrig än vanligt Jag har mensvärk som kommer och går och blir andfådd för minsta lilla. De senaste kvällarna har dessutom magen svällt upp och blivit gigantisk, och om det ska fortsätta så här så kommer det vara svårt att hålla det hemligt särskilt länge till. Nu vet jag ju att det bara är tarmarna, men på kvällarna ser jag verkligen ut som jag gjorde i v 20 när jag väntade dottern! Jag skulle sluta med Lutinus i måndags men fortsatte ett par dagar. Jag hade egentligen tänkt att fortsätta veckan utan, men känner väl ändå nånstans att det är lika bra att sluta. Då vet jag att alla symptom beror på graviditeten och inte på medicinen.
Jag har tyvärr fortfarande väldigt svårt att tro på det här, och jag är så otroligt rädd att det ska ha stannat av där inne utan att jag märkt det. När jag väntade dottern var jag också orolig, men då hade jag ändå ett inre lugn som sa att jag innerst inne trodde att det skulle gå vägen. Den här gången har jag inte den känslan, jag är bara livrädd! 2,5 veckor kvar, sen vet vi.
måndag 2 mars 2015
Testdag - GRAVID!
Egentligen skrev jag det här inlägget igår men jag kände av någon fånig anledning att jag behövde vänta till idag, vår egenliga testdag, med att publicera det.
Som rubriken lyder, jag är alltså äntligen gravid! :)
Jag kunde precis som vanligt inte hålla mig utan testade redan 5 dagar efter återföringen. Dvs dagen efter mitt ångestinlägg. Jag hade egentligen tänkt att hålla mig lite längre, men efter det där sammanbrottet kände jag att jag behövde få veta. Nu var det ju självklart otroligt svagt där i början, och jag har varit väldigt rädd att det skulle gå som vid alla de andra syskonförsöken och bara bli lite starkare, men den stora skillnaden den här gången har varit att det varken har kommit något rosa, brunt eller rött i trosorna. Ena dagen har jag haft mycket symptom för att dagen efter knappt känna något alls. Och så där håller det på fortfarande.
Det stora testet var på något sätt onsdagens test, för det motsvarade den dag som vi testade när jag var gravid med dottern, och det är det testet som alla andra syskonförsökstester jämförts mot. Den här gången var det lika starkt!
Jag tog ett till test igår och så här såg det ut: (dessutom taget på eftermiddagsurin 2 timmar efter att jag senast kissat)
Nu kan det väl inte bli så mycket starkare va? :)
Jag har tyvärr lite svårt att glädjas åt det här och jag är fortfarande väldigt orolig att det ska avstanna ännu en gång. Symptomen kommer och går och det gör att jag ibland tappar hoppet helt. Ultraljudet känns otroligt långt borta just nu... De symptom jag har är litelite ömma bröst (lite ådriga också men inte direkt större eller mer spända än vanligt), illamående i vågor, andfådd och molvärk lite nu och då. Min förkylning har tyvärr inte gett upp än utan jag har både hosta och snuva fortfarande. När jag hostar kan det hugga till ordentligt kring livmodern och jag hoppas att det inte är någon fara. Jag tycker att det är konstigt att jag inte har mer känningar mot livmodern än vad jag har, och det här gör mig så klart också orolig... Aja, det är inte så mycket jag kan göra utan det är bara att vänta och vänta som gäller nu.
Jag ska försöka att glädjas åt att allt är bra just nu. Det första stora delmålet med ett positivt test på testdagen är uppfyllt och idag går jag in i vecka 6! :)
Som rubriken lyder, jag är alltså äntligen gravid! :)
Jag kunde precis som vanligt inte hålla mig utan testade redan 5 dagar efter återföringen. Dvs dagen efter mitt ångestinlägg. Jag hade egentligen tänkt att hålla mig lite längre, men efter det där sammanbrottet kände jag att jag behövde få veta. Nu var det ju självklart otroligt svagt där i början, och jag har varit väldigt rädd att det skulle gå som vid alla de andra syskonförsöken och bara bli lite starkare, men den stora skillnaden den här gången har varit att det varken har kommit något rosa, brunt eller rött i trosorna. Ena dagen har jag haft mycket symptom för att dagen efter knappt känna något alls. Och så där håller det på fortfarande.
Det stora testet var på något sätt onsdagens test, för det motsvarade den dag som vi testade när jag var gravid med dottern, och det är det testet som alla andra syskonförsökstester jämförts mot. Den här gången var det lika starkt!
Jag tog ett till test igår och så här såg det ut: (dessutom taget på eftermiddagsurin 2 timmar efter att jag senast kissat)
Nu kan det väl inte bli så mycket starkare va? :)
Jag har tyvärr lite svårt att glädjas åt det här och jag är fortfarande väldigt orolig att det ska avstanna ännu en gång. Symptomen kommer och går och det gör att jag ibland tappar hoppet helt. Ultraljudet känns otroligt långt borta just nu... De symptom jag har är litelite ömma bröst (lite ådriga också men inte direkt större eller mer spända än vanligt), illamående i vågor, andfådd och molvärk lite nu och då. Min förkylning har tyvärr inte gett upp än utan jag har både hosta och snuva fortfarande. När jag hostar kan det hugga till ordentligt kring livmodern och jag hoppas att det inte är någon fara. Jag tycker att det är konstigt att jag inte har mer känningar mot livmodern än vad jag har, och det här gör mig så klart också orolig... Aja, det är inte så mycket jag kan göra utan det är bara att vänta och vänta som gäller nu.
Jag ska försöka att glädjas åt att allt är bra just nu. Det första stora delmålet med ett positivt test på testdagen är uppfyllt och idag går jag in i vecka 6! :)
måndag 23 februari 2015
Med hopp om en bättre vecka
Det är verkligen en resa med många upp och ner det här. Jag är väldigt orolig att det inte kommer att gå hela vägen den här gången heller, men samtidigt har jag ett lugn inom mig som jag inte haft de andra gångerna. (eller så är jag bara så avtrubbad nuförtiden. jag orkar inte riktigt bry mig. jag kan ju ändå inte påverka saker åt något håll) Symtomen kommer och går och det vet jag att de gjorde när jag väntade dottern också så det oroar mig inte längre när jag inte känner något under ett par timmar eftersom jag vet att det kommer tillbaka senare under dagen. Det är fortfarande helt vitt i trosorna (peppar, peppar!) och det har det inte varit så här många dagar efter äggplock vid något av syskonförsöken. Brösten pirrar och ömmar av och till under dagen och jag blir illamående och trött ibland.
Tyvärr verkar jag åkt på nån ny sjukdom för igår kväll fick jag ont i halsen, huvudvärk och hosta. I natt låg jag vaken en timme med feberfrossa och mag- och ryggvärk. Jag var till slut tvungen att ta en alvedon för att kunna sova. Jag hoppas att ryggvärken inte var av samma dåliga sort som jag haft vid några av de andra ivf-försöken. Idag känner jag mig helt mör i kroppen och har muskelvärk. Hoppas att det inte är någon influensa jag åkt på! En vecka kvar med prednisolon och sen får kroppen förhoppningsvis tillbaka lite immunförsvar igen.
Helgen har varit väldigt jobbig. Dottern har blivit sjuk igen och hon har varit extremt mammig. Hon och jag har varit hemma hos min mamma och allt har varit en prövning. Ingen annan än jag har dugt så det här med avlastning var bara att glömma. Sedan fick hon för sig att vakna 5.30 både lördag och söndag också och det gjorde inte saken bättre direkt. Dessutom blev min farfar akut sjuk i lördags och gick bort efter bara några timmar.. Jag var som tur var i min hemstad och hann ta farväl av honom, men det jag skrev om helvetesveckan stämde mer än jag kunde tro. Hur mycket man än vet att det kan hända så blir det så definitivt när det väl händer. Fina lilla farfar.
Nu hoppas jag att veckan som kommer blir en så mycket mer positiv vecka!
onsdag 18 februari 2015
Helvetesveckan har börjat
Om förra veckan var händelserik så är den här bara hemsk, vidrig och fruktansvärd.
Jag har känt mig ganska hoppfull efter återföringen och har tyckt att jag känt samma symptom som efter de andra återföringarna, dvs hugg och stickningar kring livmodern och ömma bröst. Men idag slog verkligheten till mig med ett hårt knytnävsslag. Det är som att jag har vaknat upp och insett att vi faktiskt är mitt i det här igen på riktigt. Kroppsanalyserandet håller på att ta kål på mig, och jag bara gråter och gråter. Jag satt i ett möte hela förmiddagen och försökte hålla ihop, men så snart det var klart skippade jag den gemensamma lunchen och åkte hem istället. Väl hemma bröt jag ihop totalt och jag klarar inte av att åka tillbaka till jobbet nu. Jag är helt söndergråten och förstörd.
Hoppet om att lyckas, och lugnet som jag haft ett par dagar, är helt bortblåst och allt jag känner nu är ren och skär ångest. Ruvningstiden blir värre och värre för varje gång, det är ett som är säkert.
Jag har känt mig ganska hoppfull efter återföringen och har tyckt att jag känt samma symptom som efter de andra återföringarna, dvs hugg och stickningar kring livmodern och ömma bröst. Men idag slog verkligheten till mig med ett hårt knytnävsslag. Det är som att jag har vaknat upp och insett att vi faktiskt är mitt i det här igen på riktigt. Kroppsanalyserandet håller på att ta kål på mig, och jag bara gråter och gråter. Jag satt i ett möte hela förmiddagen och försökte hålla ihop, men så snart det var klart skippade jag den gemensamma lunchen och åkte hem istället. Väl hemma bröt jag ihop totalt och jag klarar inte av att åka tillbaka till jobbet nu. Jag är helt söndergråten och förstörd.
Hoppet om att lyckas, och lugnet som jag haft ett par dagar, är helt bortblåst och allt jag känner nu är ren och skär ångest. Ruvningstiden blir värre och värre för varje gång, det är ett som är säkert.
lördag 14 februari 2015
Händelserik vecka
Den här veckan har verkligen inte blivit som jag tänkte mig innan. Jag hade tänkt uppdatera tidigare men jag har varit, och är fortfarande, helt utslagen.
Dottern var förkyld i slutet av förra veckan och i helgen började jag också känna lite förkylningsaningar. Bra tyckte jag eftersom vi är mitt i en behandling, och det borde betyda att immunförsvaret är lite dåligt. Innan jag blev gravid med dottern var jag också superförkyld.
I måndags hade vi äggplock där vi fick ut rekordmånga mogna ägg. 11 ägg från 11 blåsor och alla var mogna! Samma dag bröt förkylningen ut på allvar. I tisdags ringde kliniken och meddelade att 9 st hade blivit befruktade. Den här gången hälften med mikroinjektion och andra halvan med vanlig ivf. Spermaprovet efter swim-up var också rekordbra, och på läkaren lät det nästan som ett av de bättre de någonsin sett på kliniken(?!). Ett superbra resultat som slår alla andra försök med råge alltså!
Jag stannade hemma på tisdagen, och på onsdagen kändes det hela mycket bättre trodde jag, så jag åkte till jobbet. Väl där insåg jag att jag nog ändå inte mådde så bra och efter en timme åkte jag hem för att vila igen. Sen på eftermiddagen bröt det lös. Galen värk i ena örat som bara blev värre och värre. Jag som brukar försöka undvika alvedon så mycket som möjligt (och helst i samband med ivf) var tvungen att ta maxdos alvedon för att inte gå under. Jag insåg ganska snabbt att det var öroninflammation jag råkat ut för men kunde ju inte gärna åka in för det mitt i natten. Jag sov i tvåtimmars-intervaller och vaknade vid 2 av att andra örat också börjat värka. När jag vaknade vid 4 igen sprack ena trumhinnan och värken i andra örat ökade sakta men säkert.
Efter några samtal med ivf-kliniken och ett besök på vårdcentralen har jag nu fått penicillin utskrivet, och faktiskt så började öronvärken ge med sig efter några omgångar av medicinen. Jag har däremot fortfarande nedsatt hörsel och en burkkänsla i huvudet. Tyvärr har jag nu börjat få känningar mot bihålorna och är verkligen inte kry. Jag hoppas att det vänder snart!
Idag var vi i alla fall tillbaka till kliniken för embryoåterföring. Där fick vi det fantastiska beskedet att av våra 9 befruktade ägg skulle vi få tillbaka en toppenblastocyst (så fin att man blir gråtfärdig sa läkaren), och dessutom FYRA blastocyster till frysen. Det innebär att vi nu har totalt 8 st blastocyster nedfrysta. De skulle dessutom odla vidare ytterligare några embryon så det skulle kunna bli någon fler till frysen. Kliniken har äntligen börjat med en skärm inne i operationssalen så den här gången fick vi se vår blastocyst. Tyvärr hade vi ingen telefon med oss in i salen så vi kunde inte ta någon bild men till och med jag såg ju att den såg perfekt ut. ;)
Jag inser ju att det här är ett fantastiskt behandlingsresultat, och jag hoppas verkligen att det går hela vägen den här gången. Igår innan jag somnade låg jag och tänkte på återföringen och jag fick verkligen en känsla av att det var vår bebis vi skulle hämta hem idag, inget embryo, utan en liten bebis. Jag hoppas att de här positiva känslorna stannar kvar, och jag gissar att jag inom 5-6 dagar vet åt vilket håll det går eftersom jag brukar känna av graviditetssymptom så tidigt.
Nu önskar jag er alla en härlig Alla Hjärtans Dag! :)
Välkommen hem till oss lilla du!
Dottern var förkyld i slutet av förra veckan och i helgen började jag också känna lite förkylningsaningar. Bra tyckte jag eftersom vi är mitt i en behandling, och det borde betyda att immunförsvaret är lite dåligt. Innan jag blev gravid med dottern var jag också superförkyld.
I måndags hade vi äggplock där vi fick ut rekordmånga mogna ägg. 11 ägg från 11 blåsor och alla var mogna! Samma dag bröt förkylningen ut på allvar. I tisdags ringde kliniken och meddelade att 9 st hade blivit befruktade. Den här gången hälften med mikroinjektion och andra halvan med vanlig ivf. Spermaprovet efter swim-up var också rekordbra, och på läkaren lät det nästan som ett av de bättre de någonsin sett på kliniken(?!). Ett superbra resultat som slår alla andra försök med råge alltså!
Jag stannade hemma på tisdagen, och på onsdagen kändes det hela mycket bättre trodde jag, så jag åkte till jobbet. Väl där insåg jag att jag nog ändå inte mådde så bra och efter en timme åkte jag hem för att vila igen. Sen på eftermiddagen bröt det lös. Galen värk i ena örat som bara blev värre och värre. Jag som brukar försöka undvika alvedon så mycket som möjligt (och helst i samband med ivf) var tvungen att ta maxdos alvedon för att inte gå under. Jag insåg ganska snabbt att det var öroninflammation jag råkat ut för men kunde ju inte gärna åka in för det mitt i natten. Jag sov i tvåtimmars-intervaller och vaknade vid 2 av att andra örat också börjat värka. När jag vaknade vid 4 igen sprack ena trumhinnan och värken i andra örat ökade sakta men säkert.
Efter några samtal med ivf-kliniken och ett besök på vårdcentralen har jag nu fått penicillin utskrivet, och faktiskt så började öronvärken ge med sig efter några omgångar av medicinen. Jag har däremot fortfarande nedsatt hörsel och en burkkänsla i huvudet. Tyvärr har jag nu börjat få känningar mot bihålorna och är verkligen inte kry. Jag hoppas att det vänder snart!
Idag var vi i alla fall tillbaka till kliniken för embryoåterföring. Där fick vi det fantastiska beskedet att av våra 9 befruktade ägg skulle vi få tillbaka en toppenblastocyst (så fin att man blir gråtfärdig sa läkaren), och dessutom FYRA blastocyster till frysen. Det innebär att vi nu har totalt 8 st blastocyster nedfrysta. De skulle dessutom odla vidare ytterligare några embryon så det skulle kunna bli någon fler till frysen. Kliniken har äntligen börjat med en skärm inne i operationssalen så den här gången fick vi se vår blastocyst. Tyvärr hade vi ingen telefon med oss in i salen så vi kunde inte ta någon bild men till och med jag såg ju att den såg perfekt ut. ;)
Jag inser ju att det här är ett fantastiskt behandlingsresultat, och jag hoppas verkligen att det går hela vägen den här gången. Igår innan jag somnade låg jag och tänkte på återföringen och jag fick verkligen en känsla av att det var vår bebis vi skulle hämta hem idag, inget embryo, utan en liten bebis. Jag hoppas att de här positiva känslorna stannar kvar, och jag gissar att jag inom 5-6 dagar vet åt vilket håll det går eftersom jag brukar känna av graviditetssymptom så tidigt.
Nu önskar jag er alla en härlig Alla Hjärtans Dag! :)
Välkommen hem till oss lilla du!
torsdag 22 januari 2015
Lugnet före stormen
Just nu njuter jag. Av att inte behöva känna efter, att inte behöva anpassa mig till läkartider eller medicintider, att kunna äta och dricka vad jag vill, att inte behöva vara mitt i stormen.
Framför oss väntar allt "det där". Det är snart dags att öppna dörren och gå ut, rakt in i den där stormen igen.
Bara tanken på vad vi ska gå igenom den närmaste månaden gör mig nästan illamående. Jag har svårt att vara positiv och det känns mest bara jobbigt, stressigt och hemskt. Hur det än slutar är det så stora, jobbiga och omvälvande känslor inblandade. Jag förbereder mig mentalt på en månad av ångest och tårar. Jag har redan bestämt att jag ska tillåta mig själv några dagars sjukskrivning och vila om det här går åt skogen. Det kommer jag att behöva.
Allt vi önskar oss är ett annat slut. Ett slut där vi blir fyra i familjen, där dottern får ett småsyskon, där jag återigen får bära ett barn nära, nära. Att det efter totalt 7 år, 8 IVF-försök och 4 missfall äntligen ska få vara slut på denna kamp. Det är allt vi önskar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)