Om en månad, nu då?

Bara några timmar efter mitt senaste inlägg dök mensen upp, och jag pratade med kliniken samma eftermiddag. Jag hade ju redan själv kommit fram till att det skulle bli väldigt tajt att hinna med behandlingen innan vår Spanienresa, så i samtalet konstaterade vi mest bara samma sak. Det känns skönt att inte behöva stressa fram behandlingen, och nu blir det en sista månad i frihet innan allt kör igång igen. Det känns, som jag skrev tidigare, faktiskt väldigt skönt att vänta en månad till nu, och jag ser en massa fördelar med det. Det främsta är att jag kan slappna av i Spanien, och inte behöva tänka på vad jag äter eller dricker där, och inte ta några mediciner heller. Ren semester helt enkelt. :) I mitten av maj tar vi nya tag och hoppas på tredje gången gillt!

Mer och mer rädd

Jag läser på om tidigt klimakterium och blir mer och mer rädd. När vi gjorde vår utredning för en massa år sedan hittade man egentligen inget fel och vi har därför blivit klassade som oförklarligt barnlösa. Det man däremot kunde se var att mitt FSH var lite högre än normalt. Tror att man ska ligga under 7-10 för att det ska vara bra, och jag hade som högst 13. Upp mot 20 är inte bra vad jag kan förstå. Just på grund av det här har någon läkare sagt att jag kommer att komma i tidigt klimakterium, och bevisligen har jag behövt en rätt hög dos Menopur får att få igång äggproduktionen.

Nu har det ju gått ytterligare några år sedan utredningen, och jag så väldigt rädd att äggtillgången har blivit drastiskt mycket sämre. Symptomen på klimakterium är ju vallningar (har jag inte vaknat någon natt väldigt svettig?) och först kortare cykler som sedan blir länge (hade ner mot 26-27 dagar ett tag, nu är jag uppe i 31 helt plötsligt). Det här tillsammans med utlåtandet efter förra ultraljudet gör mig så fruktansvärt rädd.

Mensen har fortfarande(!) inte kört igång på riktigt, utan jag bara småskvätter lite, och nu är det faktiskt så att om den skulle komma först imorgon skulle vi klara oss undan påsken. Men då finns det istället risk för att äggplocket och återföringen krockar med vår Spanien-resa, så det är nog bara att inse att det inte blir något försök den här månaden. På ett sätt känns det jobbigt såklart, framför allt eftersom jag skulle vilja köra igång så jag får veta om jag kan producera några ägg längre, men mest av allt känns det faktiskt rätt så skönt. Det är jobbigt att göra behandlingar, och så länge vi inte är mitt i någon kan jag stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är bra. Det är så skönt att leva i den "vanliga" världen och bara få vara i nuet som en helt vanlig liten barnfamilj.

Inställt. Uppskjutet.

Jag pratade med kliniken igår angående mina frågor kring sprutstarten, och istället för ett besked om att tuta och köra fick jag istället höra att de vill att vi väntar en månad till pga att påsken kommer mitt i alltihop. Fy så less jag blir!!! Jag ringde dom två gånger innan vi bestämde oss för att vänta en månad, och båda gångerna sa de att det inte skulle vara några problem. Vi blev inbokade på ÄP under v 17, och ingen av gångerna sa sköterskan något om att vi skulle behöva vänta.

Jag har ju varit lite inställd på att eventuellt behöva vänta en månad till, lite beroende på när mensen kommer, men att de vill ställa in oavsett känns lite tufft. I vilket fall som helst så var jag inte på mitt bästa humör när de ringde upp igår eftermiddag (efter en hel dags oro efter ultraljudet) så jag grät för första gången i telefon med dom. Tror att sköterskan tyckte så synd om mig, så det slutade i alla fall med att det inte helt säkert blir uppskjutet ändå. Jag ska återkomma när jag fått min mens så får vi se om det går att hinna med den här månaden. Den förnuftiga sidan av mig förstår att vi kan behöva vänta, både pga att de har ont om läkare och att det kan vara svårt att få till ultraljud och blodprov mitt i påsken, men det lilla barnet i mig vill bara sätta sig ner och skrika "jag vill nuuuuu" och "det är så orättvist"!!

Igår kväll var nog faktiskt första gången sedan vi påbörjade syskonförsöken som jag fick samma känslor som innan vi fick får dotter. Känslor av att det är så himla orättvist att vi ska behöva kämpa så mycket för något som andra kan få så lätt. Varför just vi? Dessutom insåg jag att det nu i april har gått ett år sedan jag fick tillbaka min mens, och det betyder också att det gått ett år utan att jag blivit gravid. Inte helt oväntat eftersom jag inte blev gravid alls på tre år, men det blev bara ytterligare en bekräftelse på att vi inte kan få barn på egen hand. Blä.

Gah, skit, blä

Usch, nu har jag blivit nervös och rädd. Jag var på sjukhuset i morse för att kolla läget inför nästa behandling, och när läkaren kollar runt ser allt bra ut, MEN han ser väldigt få äggblåsor. Egentligen bara en. Vid något av ultraljuden i samband med fet:en var det en annan läkare som kollade (det är ju aldrig samma...) och då såg han ett par stycken på varje sida. Jag hoppas att det var den här läkaren som kollade dåligt, och inte att min kropp helt har lagt av. Dum som jag är så frågade jag inte så mycket utan bara gick därifrån. Så himla onödigt.

Nu blir jag orolig över flera saker:
1. att startdosen inte är tillräcklig och att blåsorna inte kommer att komma igång ordenligt
2. att det inte kommer bli några ägg alls, eller i alla fall inte så många
3. att äggkvaliteten kommer att vara skit
4. att jag kommit in i klimakteriet
5. osv osv osv

Det som är så dumt är ju att jag gör alla ultraljud på ett annat ställe än ivf-kliniken. Så här i efterhand kanske det hade varit bättre att åkt till kliniken och gjort det här ultraljudet, och efter det ha låtit dom bestämma behandlingsmetod, och inte bara utgå från tidigare behandling. Jaja, vi har ju i alla fall köpt 3 försök, så jag får väl försöka se det här som en testomgång. Ska i alla fall ringa kliniken och höra med dom om startdosen innan vi kör igång.

Snart igång igen?

Den här veckan kör vi igång igen. Hoppas jag! Imorgon ska jag på ultraljud för att kolla läget, och förhoppningsvis kommer mensen på fredag eller lördag. Den får INTE komma tidigare, för då måste vi nog vänta en månad till. Om allt går enligt plan borde jag vara igång med sprutor på söndag i så fall!

Jag hämtade ut två stora kassar med medicin förra veckan, och nu ser kylskåpet mer ut som ett apotek än ett matkylskåp...

Det känns i alla fall helrätt att vi väntade en månad till, och nu är jag rejält peppad och pirrig inför det som komma skall. Kroppen verkar ha återhämtat sig efter missfallet, och jag har inte småblött något den här månaden. Jag har också mer hopp inför den här stimuleringen än jag hade inför fet:en. Det jag är mest nervös över är hur kroppen kommer att reagera på Menopuren den här gången. Som vanligt är jag rädd att kroppen inte ska svara på medicinen och inte vilja producera så många ägg, så jag ska försöka att se det här som en testomgång. Får se hur bra det går, hmm.. Jag kommer i alla fall att starta på en rätt hög dos (300IE) så jag hoppas att det räcker!