onsdag 11 december 2013

Testdag = pestdag

Nä, tyvärr bjöd inte dagen på några roliga överraskningar. Precis som jag anat och redan känt på mig visade dagens test ett minus. Eller så här, det visade ett mycket, mycket svagt plus. Men jag hade nog inte sett det om jag inte vetat om att det funnits ett starkare streck där för några dagar sen. I torsdag och fredags kände jag av en aaaaning illamående och pirr i brösten, men det försvann framåt helgen.

Mensen/blödningen/missfallet har ännu inte startat på riktigt, men jag hoppas att det kommer igång inom några dagar. Jag slutade med progesteronet igår, och förut har blodet kommit några dagar efter att jag slutat med det. Det var faktiskt skönt att testet visade ett så tydligt negativt resultat ändå. Jag har nämligen under de här dagarna hunnit skrämma upp mig själv med att läsa om utomkvedshavandeskap, och jag hoppas att det är ett bra tecken att det knappt finns något hcg kvar i min kropp.

När blödningen har kommit igång ska jag höra av mig till kliniken igen för att planera in nästa frysförsök. Julstängningen kommer faktiskt ganska lägligt, för jag har varit inställd på att behöva vänta några månader, och efter ett missfall (väldigt tidigt iofs, men ändå) så tror jag det är bra att vänta någon månad. Ägglossningen kanske inte kommer igång på en gång heller, vad vet jag?

Och hur känner jag då? Jag har faktiskt inte gråtit något än. Jag har ju haft det halvt på känn genom hela behandlingen, och det där plusset som jag fick se några dagar var inget som jag riktigt trodde på. Men det är klart att det känns pissigt! Det hade ju verkligen varit en glad överraskning om det här första syskonförsöket hade lyckats. Jag tror och hoppas att vi en dag kommer att lyckas, och jag försöker bortse från det faktum att jag faktiskt känner mig lite stressad över tiden. Den har ju onekligen en förmåga att kunna rusa iväg väldigt snabbt mellan behandlingarna. Åh, jag hoppas verkligen att vi lyckas snart så att vår lillgumma inte hinner bli så stor innan lillasyster/lillebror kommer!

Nu gör jag nog ett litet uppehåll i mitt skrivande här igen, men återkommer så snart det är dags för nästa försök!

Ps. Vid nästa testdag planerar jag att få använda rubriken "Testdag = festdag!" Vad tror ni om det?! :)

fredag 6 december 2013

Tidigt missfall på gång?

Äsch, jag tror ändå inte att det här kommer att gå vägen. :( Testade med ett nytt test idag (testlagret) och nu visar det ett om möjligt ännu svagare plus än i förrgår. Det tillsammans med obefintliga symptom och färgade flytningar, förutom vanlig mensvärk, gör att jag har svårt att tro att det här kan sluta bra.

Testdag onsdag nästa vecka enligt kliniken när jag pratade med dom igår. På lappen stod det 4/12, men 11/12 låter mer rimligt.

Jag har en liten gnutta hopp, men realisten i mig säger att jag inte ska hoppas för mycket.

Nu testar jag inget mer förrän på onsdag.

torsdag 5 december 2013

Plus!

Jag får verkligen äta upp allt jag sagt tidigare. För testet visade ett plus! Svagt, men det finns där utan tvekan! Nu får vi vänta några dagar med att testa igen och se hur det utvecklar sig. Håll tummarna för oss!



Jag blir inte klok på hur jag ska tänka kring om det är för tidigt att testa eller inte. Om jag inte hade testat äl den här månaden hade jag förväntat mig mensen först nu på lördag, och då är ju både onsdag och torsdag lite tidigt. Men vi fick ju en 6-dagars insatt ganska tidigt i cykeln eftersom jag fick äl så pass tidigt, så om jag räknar med 2 veckor efter äl så var det ju igår. Jaja, ett plus är ett plus är ett plus är ett plus. Vi kör på den tanken ett tag i alla fall. :) Men jag kan inte låta bli att oroa mig för att plusset är så svagt. Det verkar ju inte vara ett så bra tecken alla gånger. Jag ska i alla fall ringa kliniken idag och höra om det här med testdagen.

Tänk att det kunde fungera igen! Wow!

/en försiktigt glad kanske blivande 2-barnsmamma?!

onsdag 4 december 2013

Eller?

Som planerat tog jag ett test imorse. Jag ville inte slösa på de dyra testen från clearblue utan testade med ett från testlagret, och precis som förväntat syntes inget på testet. Jag la ifrån mig testet på badrumshyllan, kollade efter nån minut och det var så klart fortfarande inget där, och sen gick jag in till dotterns rum och busade lite med henne. När jag kom tillbaka till badrummet och skulle slänga testet såg jag däremot något - ett till streck på testet! Svagt, men ändå helt tydligt, rosa och lika brett som kontrollstrecket. Då hade det gått ganska precis 10 minuter och testet ska läsas av inom 5-10 min så nu vet jag inte alls vad jag ska tro! Jag hade ju inte kollat på testet på i alla fall 5 minuter så jag vet inte när det där strecket dök upp.

MEN. Jag känner fortfarande ingenting. Och då menar jag verkligen INGENTING. Jag har inte ens haft någon mensvärk de senaste dagarna, förutom en kort stund i morse och på idag eftermiddagen. Kroppen känns verkligen tom och progesteronresterna är fortfarande färgade. Efter en hel dags googlande blir jag inte direkt klokare. Det finns så många olika scenarion:

1. Spökstreck/falskt positivt (hittade dessutom en tråd på familjeliv om att många med samma tillverkningsdatum som mitt test visat falskt positivt)
2. Tidigt missfall/kemisk graviditet
3. Tidigt plus

Min gissning hela dagen har varit antingen alternativ 1 eller möjligtvis alternativ 2, men eftersom otåligheten själv verkar ha flyttat in hos mig tog jag ett test till efter middagen (testlagret igen, på ca 3h gammalt kiss). Samtidigt blötte jag ett test i kranvatten för att ha något neutralt att kunna jämföra med och se om det visade falskt positivt. Den här gången stannade jag kvar och satt och stirrade på testet. Och faktiskt, det testet jag kissade på fick ett svagt, men riktigt streck på sig efter ca 5 min. Det andra förblev blankt. Så nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre. Jag är så himla rädd att jag blivit lurad och jag känner ingen glädje alls, jag är helt nollställd i mina känslor.

Dessutom fick vi testdag idag från kliniken (på ruvardag 9) och det känns väldigt tidigt. Vi hade först fått testdag den 10:e, men läkaren ändrade sig i sista stund. Jag fortsätter i alla fall med progesteronet och trombylen och testar med clearblue imorgon så får vi se vad som händer. Det här känns nästan onödigt spännande...

måndag 2 december 2013

Ingenting

Nä, då kan vi konstatera att det inte blir något fler augustibarn i vår familj. Åtminstone inte nästa år. Jag känner verkligen INGENTING nu, och dessutom testade jag igår ett fett minus. Lite tidigt i och för sig, bara på ruvardag 6 (motsvarar dag 10 med en 2-dagars), men jag vet att det stämmer. Vi har testdag på onsdag och jag kommer att ta ett test då också för att bekräfta det hela. Efter det slutar jag med progesteronet och inväntar mensen.
 
Det är ganska konstigt hur man känner sin kropp efter så många år. Och hur magkänslan eller intuitionen eller vad man nu kallar det för det mesta stämmer. Vid det första IVF-försöket var jag bombsäker på minus direkt efter återföringen, och vid det andra hade jag väl mer hopp, men gick ändå de sista dagarna och greppade efter halmstrån. Vid det tredje försöket hade jag ett pirr i magen genom mer eller mindre hela behandlingen, och hade faktiskt inte bara ett hopp utan även en tro om att det skulle fungera. Det är klart att det gick upp och ner även då, men jag kände att det var något som var annorlunda i kroppen då.
 
På samma sätt fick jag den här gången ingen större glädje eller pirr i kroppen efter återföringen. Mer bara en känsla av att vi skulle få det här överstökat så att vi kan gå vidare med nästa försök sen. Tyvärr är det så jag har sett på hela den här behandlingen. Nu låter det här lite som en efterhandskonstruktion, men det är faktiskt så här det har känts den här gången. Jag har aldrig riktigt trott på att det skulle fungera.
 
Vi planerar för en ny frysåterföring i januari om någon av våra 3 st 2-dagars klarar sig, men jag är inställd på att behöva göra om hela proceduren med äggplock och så vidare senare i vår, och det känns helt okej.
 
Igår kväll när jag låg och funderade kom jag på en sak som faktiskt gör det här misslyckandet lite lättare att hantera. Jag började jämföra med de som kan bli med barn på naturlig väg, där det kan ta upp till ett år att lyckas med ett syskon. Det är så jag ska tänka också, att det kan ta ett år utan att jag ska känna att det är hela världen. Skillnaden för oss är att vi kommer att behöva göra behandlingar under det här året, men jag har ändå en förhoppning om att vi under ett år borde lyckas. Vi har ju lyckats en gång, så jag tror nog att vi kommer att göra det igen. Hoppas jag. Vill jag. Snälla?!
 
Sen är det ju faktiskt så att vår lilla gullegumma här hemma gör så att det här misslyckande inte alls känns lika tungt. Vi har ju redan en helt fantastisk liten tjej - och jag är hennes mamma. Imorse stod hon i pyjamas och med morgonrufsigt fjun på huvudet och vinkade och sa hejdå till mig när jag åkte till jobbet. Hjärtat smälter och jag är så himla lycklig som har en så underbar dotter. Det är hon som betyder mest just nu. <3

lördag 30 november 2013

Nja...

Tror tyvärr fortfarande inte på det här försöket. Bara vanlig mensvärk nu. Fortfarande inga ömma bröst eller något annat "bra" tecken. Dessutom lite färgade progesteronrester. Skit också.

torsdag 28 november 2013

Inga känningar

Nog för att jag kommer ihåg att det var jobbigt att vänta på testdagen vid de förra försöken, men var det verkligen så här segt?? Jag är bara på ruvardag 3 och det känns minst som nummer 30. Tiden går verkligen superlångsamt. 

Min kropp känns tyvärr nästan helt nollställd och jag har knappt några känningar åt något håll. Inga ömma bröst eller så. Möjligtvis lite mens/molvärk nu på kvällen som går ut lite i ryggen. Typisk värk som innan mensen kommer. Jag hade väldiga hugg i magen i tisdags och det kom även lite rosa tillsammans med progesteronkladdet då. Jag vet att det är för tidigt att få symptom redan nu, men NÅGOT hade ju varit kul att få känna i alla fall. Om inga ömma bröst eller illamående dyker upp innan helgen är slut kan vi nog vara ganska säkra på att det är kört. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle kunna skilja så mellan två graviditeter, och jag vet ju vilka symptom jag hade när jag väl var gravid.

Om jag ändå ska försöka leta tecken och symptom (som man ju gärna gör under de här dagarna) så kommer här min lista:
 
Hugg och stick = blaston fäste
Det rosa i tisdags = nidblödning (blaston var odlad 6 dgr så teoretiskt är det ju möjligt...kan ju också vara pga att de var och rotade där inne dagen innan)
Igår kväll = svullen mage
Imorse och nu på kvällen= illamående
 
Allt det jag radat upp är ju sånt man lika gärna kan ha inbillat sig, men jag ska försöka tänka positivt... Hur svårt det än må vara så har jag ju i alla fall mycket större chans att bli gravid den här månaden än alla andra månader i alla fall. :)

måndag 25 november 2013

På plats! :)

Sådär, nu ligger en jättefin liten blastocyst på plats i min livmoder! :) Jag var så sjuuukt nervös hela förmiddagen och vaktade telefonen som en hök, men som tur var ringde ingen från kliniken! Tyvärr klarade sig inte den första de tinade upp, men den andra såg jättefin ut. Det enda lite konstiga, som jag tyvärr inte ens tänkte på då när vi var där, var ju att blastocysterna var odlade olika länge (5 och 6 dagar) och tanken var nog att vi skulle återföra 6-dagars imorgon egentligen om den första inte klarade sig (idag är det ju 5 dagar efter ägglossning). Jag glömde helt att fråga om det, men jag hoppas att en dag hit eller dit inte spelar så stor roll när det gäller blastocyster. Och det är nog bättre att det är åt det här hållet än det andra inbillar jag mig. Det var hur som helst en otroligt märklig känsla att gå uppför trappan till kliniken igen. Så mycket som har hänt sen vi gick uppför den senast. Det var i ett helt annat liv känns det som. Och det var det ju faktiskt också. Livet innan dottern.

Testdagen är i slutet av nästa vecka (inte riktigt säker på vilken dag, läkaren var lite förvirrad), men jag tror att vi kommer att testa på fredagen om inget oväntat händer.

Snälla lilla söta, vi vill så gärna att du stannar hos oss för alltid nu! Mamma och pappa har så mycket kärlek över, och du kommer att få världens bästa storasyster! Vi lovar! :)

Tänk, det kan faktiskt vara så att jag är gravid igen alldeles, alldeles snart. Häftigt! :)


tisdag 19 november 2013

Vilken dag!

Ja, vilken dag det här har varit! Cykeldag 11 och dagen för det första ultraljudet.

Det började med att jag igår kväll kände av magen och tänkte att det nog faktiskt kändes lite som ägglossningsvärk. Jag har inte börjat testa med ägglossningstester än, utan efter dagens ultraljud skulle jag få instruktioner om när det var dags att börja. Förra månaden fick jag utslag (med billiga tester) på cykeldag 15. Så när jag väl kommer till läkaren visar det sig att slemhinnan redan är 11 mm och en äggblåsa är 19 mm! Wow! Oj!

Kliniken ringde upp och jag fick instruktioner om att börja testa omgående. 2 timmar efter samtalet tar jag ett digitalt test från CB och får direkt en glad gubbe! Puh, vilken tur att vi inte missade den! Så nu verkar det som att det blir återföring på måndag eller tisdag om allt går som det ska. Så kan det gå när kroppen bestämmer sig för att ägglossa 3-4 dagar tidigare än både jag och läkaren trodde! :)

Och vet ni, jag har såna bra känslor i kroppen! Jag har ett lugn inom mig och det är inte alls samma press som vid de andra ivf-försöken. Det är klart att jag oroar mig lite, och är nervös för att embryona inte ska klara av upptiningen, men ändå. Det känns mest bara roligt och pirrigt det här. Hoppas, hoppas att de här känslorna stannar kvar!

söndag 10 november 2013

Nedräkning

Nu börjar nedräkningen igen. Det är många saker som ska klaffa innan jag ens har en chans att bli gravid och det känns lite smått overkligt att vi är igång igen. Steg ett är avklarat i alla fall för mensen dök upp precis den dag jag hade trott. Om att går enligt plan kommer vi att få en blastocyst återförd om knappt 3 veckor. Men först: fin slemhinna, ägglossning på rätt dag, överlevande och fin blastocyst osv osv. Inte helt okomplicerat alltså... Vi har inte gjort något FET någon gång, och jag har väl lite svårt att kunna tro på att det kan fungera, men jag hoppas så klart att jag har fel!

För skojs skull kollade jag med ägglossningstest förra månaden och fick utslag. Däremot är jag ganska säker på att jag inte hade ägglossning månaden innan, så vi får väl se hur kroppen tänker sig att göra den här månaden... Jag tar inga hormoner för att framkalla ägglossning, men däremot kommer jag att ta extra progesteron och äta trombyl om vi kommer så långt som till återföring.

Huu! Det här känns så spännande, läskigt, nervöst och pirrigt! Att resultatet i bästa fall blir ett syskon känns så väldigt svårt att greppa, och jag är helt inställd på att det kommer att behövas flera behandlingar för att nå i mål. Hela den här syskongrejen känns faktiskt rätt så läskig. Det är en massa tankar som snurrar i mitt huvud, säkert såna tankar som alla som funderar på syskon tänker.

Jaja, ett steg i taget. Om lite drygt en vecka är det dags för vul.

torsdag 31 oktober 2013

Tillbaka

Hej igen!

Nä, det har inte riktigt gått att koppla bort bloggen. Jag är inne lite nu och då och läser både mina egna gamla inlägg och de nya som mina bloggvänner skriver. Något som inte heller gått att koppla bort är tankarna på ett syskon och eventuellt nya ivf-försök. Jag var helt avstängd från dom tankarna fram tills jag hade haft mens ett par månader. Då kom de sakta smygande tillbaka...

Men faktiskt känner jag mig rätt så lugn inför det som komma skall. Det känns än så länge inte så himla allvarligt och det är så skönt att känna så. Det handlar inte längre om ett liv med eller utan barn, utan vi är ju en liten barnfamilj redan. Och det senaste året har verkligen varit helt fantastiskt! För det är ju så, vår lilla tjej måste ju vara den mest underbara lilla människa på hela den här jorden. :) Så himla full av bus och spring i benen, så otroligt go och glad och mjuk och fin. Och doften! Och skrattet! Jag är så kär i henne att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. :)

Om ett par veckor kör vi igång igen. Vi hoppas att ett av de frysta embryona blir den fjärde pusselbiten i vår familj.