söndag 3 januari 2016

Tack 2015

Fem dagar över tiden kom allra finaste lillebror till världen. Jag har påbörjat många långa inlägg men jag tror att det får bli ett kortare istället. Förlossningen gick väldigt bra även denna gång och det var så häftigt för förlossningen var nästan en repris av förra gången med skillnad att allt gick dubbelt så snabbt. Jag kunde precis känns igen mig i varje steg och visste därför ungefär i vilket skede jag var hela tiden. När vi kom in var jag öppen 4 cm och hade värkar, men inte särskilt täta. En timme senare var jag öppen 9 cm och 20 min efter det var han ute efter 5 minuter av krystningar. Det enda som jag tyckte gick "sämre" denna gång var just krystningarna, och jag tyckte inte att jag fick till det på samma sätt som förra gången, men jag tror det var för att jag knappt hann krysta något denna gång. Förra gången krystade jag under 20 minuter.

Hittills har allt gått väldigt bra för storasyster och det har inte varit så många stunder av avundsjuka. Lillebror är en ganska lugn bebis som än så länge mest bara sover och äter, och det har gjort det lite enklare så klart.

Jag är så oerhört glad och tacksam. Känslorna som kommer när jag sitter med lillebror vid bröstet och storasyster tätt intill mig går inte att beskriva. Tänk att vi äntligen har kommit hit, till ett liv med två underbara barn. Allt känns så naturligt - det är precis så här vi ska ha det. 

Tack 2015 för att du gav oss det vi önskat allra mest. En storasyster, en lillebror och ett slut på barnlösheten. Tack.

måndag 26 oktober 2015

En vecka kvar

Det är exakt en vecka kvar till det beräknade datumet och jag känner mig långt ifrån redo. Förra gången gick jag och letade tecken två veckor före BF, men nu räknar jag kallt med att gå över tiden. Det är till och med så att jag inte ens vill att det ska dra igång än. Jag är inte redo. Jag är mycket mindre redo denna gång.

Är det för att jag vet vad det innebär att få en bebis och hur låst jag var till en början? Jag tror det, för på något sätt lever jag helt i förnekelse. Att det ska flytta in en helt ny person i vår familj känns ännu mer konstigt denna gång. Jag försöker verkligen njuta av att kunna sticka iväg själv och göra grejer nu och att pyssla med dottern i lugn och ro. Hon har gått igenom en fantastisk utvecklingsfas de senaste månaderna och kan numera leka och pyssla på helt själv under långa stunder, och dessutom har hon börjat sova hela nätter i sitt rum utan att vakna någon gång på natten. Tajmingen kunde inte varit bättre!

Vi har fortfarande inte förberett särskilt mycket här hemma, men bebiskläderna är i alla fall tvättade nu och batteriet till kameran är laddat. I veckan har vi tänkt att montera ihop sängen och plocka fram skötbordet. Jag har köpt både blöjor, bindor och salva för såriga bröstvårtor, så egentligen har vi väl det mest nödvändiga på plats nu.

Det är nu jag borde skriva att jag är pirrig och förväntansfull inför det som ska komma, men den här gången är jag faktiskt mest bara rädd. Rädd att bebisen inte är frisk, att något hemskt ska hända, att jag inte kommer orka med två barn, att allt bra vi har nu kommer att försvinna, osv osv... Jag hoppas att bebisen dröjer lite till med att vilja komma ut, och att jag till dess kommer känna mig mer redo!

onsdag 30 september 2015

Sista rycket

Nu är det sista rycket på jobbet och planen är att fredag är min sista dag, men mentalt har jag nog redan gått hem... Efter semestern hade jag 8 veckor kvar att jobba och helt plötsligt har alla dessa veckor rusat iväg!

Det är så spännande och så overkligt att vi är så nära förlossning nu. Knappt 5 veckor kvar till beräknat datum, och som sagt så är allt bara så väldigt overkligt. Den här gången känner jag mig mycket lugnare på ett sätt, men har samtidigt så många andra tankar som snurrar. Hur kommer det bli att sköta en bebis och samtidigt ha en 3-åring att ta hand om? Hur kommer storasyster att reagera när bebisen väl är här? Hur mycket var det egentligen vi var uppe på nätterna där i början? Ingen av oss kommer ihåg... ;) Jag ställer in mig på att det kommer att bli lite rörigt ett tag där i början, men att det kommer att ge sig med tiden. Jag hoppas att även denna bebis kommer slippa några större magproblem och jag hoppas att amningen kommer igång lika bra som tidigare. 

Själva förlossningen har jag inte riktigt hunnit tänka på, men jag tror och hoppas att det kommer att gå bra den här gången också. Det jag är mest rädd för är att det kommer gå för snabbt och att kroppen inte hinner med. Förra gången gick jag från 2 cm öppen till utkrystat barn på 3-4 timmar, så som sagt, jag är mest rädd att det kommer gå väldigt snabbt den här gången. Eller så kanske det blir tvärtom? En väldigt utdragen förlossning...En stor lättnad den här gången är i alla fall att vi bara har några minuter med bil till förlossningen (jämfört med förra då vi hade 1,5 timmes körväg) och det gör att jag känner mig mycket tryggare.

När det gäller förberedelser hemma så kan jag väl säga att vi inte gjort en enda. :) Eller jo, jag har köpt ett babynest den här gången för jag tänker att det kanske är bra att ha och sån där salva för bröstvårtorna. Borde nu när jag tänker på det kanske även köpa en rejäl laddning bindor och ett paket blöjor? :) Planen är att jag nu under ledigheten ska hinna tvätta lite bebiskläder, laga mat och vila. När det gäller säng, skötbord och sånt tänker jag mig att vi fixar det närmare BF. Allt står i förråden och är bara att plocka fram. Hur mycket vila det blir under ledigheten återstår att se eftersom jag denna gång är ledig tillsammans med en rätt vild och väldigt gullig treåring. :) Jag får passa på dom timmarna hon är på förskolan tror jag minsann. Sen är planen att hon får vara nån natt hos farmor och farfar och mormor närmare BF, och då hoppas vi att bebisen kanske är så snäll och tajmar in förlossning i samband med det? Låter bra i teorin, återstår att se hur det blir i praktiken. ;)

fredag 11 september 2015

Nedräkning pågår

Nu har jag bara tre veckor kvar på jobbet och det känns helt fantastiskt! Hade lätt kunnat gå hem redan nu, men det är ju lite väl tidigt... Det är ju ändå drygt 7 veckor kvar till BF.

Jag har faktiskt kommit mig för att ta några bilder på magen nu, och när jag ser bilder på magen så inser jag varför jag den här gången har sån halsbränna. Magsäcken ligger verkligen som en bulle helt hoptryckt ovanpå bebismagen. Jag köpte medicin mot halsbränna, men jag har så himla svårt för tuggtabletter eller andra mediciner som smakar, så jag fick omöjligt i mig den där tuggtabletten. Det äckligaste jag ätit på riktigt länge!. Jag får försöka undvika viss mat istället tror jag. Förra gången kommer jag ihåg att jag hade halsbränna ibland, men inte alls på samma sätt som den här gången. Nu har jag vaknat på natten av den ibland och inte kunnat somna om på länge.

Det märks verkligen att bebisen blivit stor nu i alla fall. Den sparkar och trycker på åt alla möjliga håll och kanter, och på kvällarna kan hela magen gunga i flera timmar. Jag tycker att pyret borde vilja sova nån gång också, men tydligen inte. :) Den får hicka väldigt många gånger per dag också, och det är rätt mysigt att känna det rytmiska pulserandet där inifrån.

För blivande storasyster tror jag att det har blivit mer och mer verkligt att det ska komma en bebis snart, även om hon så klart inte har riktig koll på vad som ska hända. Hon kan allt oftare själv ta upp någon fundering kring bebisen, och varje gång vi säger hejdå får jag först en puss och kram och sedan är det viktigt att bebisen också får en puss och kram. Dessutom är hon helt hooked up på det här med amning och vill jämt och ständigt kolla på brösten där hon vet att bebisen ska suga. "Precis som jag när jag var liten, mamma". Vår lilla gullhöna som kommer bli världens bästa storasyster! <3

Till vänster v 31 och till höger från igår i v 33. 7 veckor kvar och jag kommer nog nästan ha spruckit innan dess ;)


tisdag 25 augusti 2015

v 31 (30+1) och att känna sig normal

Jag vet inte hur många blogginlägg jag formulerat i huvudet den senaste tiden, men jag kommer mig tyvärr inte för att skriva. Här kommer istället ett inlägg där jag klämt in allt. Varning för rörigt inlägg alltså. :)

Senast skrev jag om hur enormt stor magen hade blivit, och med facit i hand så var den liten då och stor nu ;) Ändå tror jag faktiskt att tillväxttakten nu är mera normal. Det var nog bara att den blev stor snabbt helt enkelt. SF-måttet ligger mitt på kurvan, men jag bär verkligen hela bebisen utanför min kropp på något sätt, som en säck där framme :) Magen har i alla fall ännu inte exploderat och jag tror att magen är ungefär lika stor som i förra graviditeten. Vikten ligger än så länge på 10 kg plus, men har faktiskt stått stilla under nån vecka nu. Jag hann bli rätt orolig när jag redan i v 25 vägde som i v 30 förra gången, men det verkar inte vara någon fara ändå.

En sak som verkligen är skillnad mot förra gången är hur jag upplever och lever mig in i graviditeten. Förra gången var den så himla, himla efterlängtad (även denna gång såklart) och jag gick in i graviditeten till 110 %. Jag och gravid blev ett på något sätt. Den här gången hänger jag mest bara med och längtar mycket mer till graviditeten är slut och bebisen är här. Det är så klart mysigt att få vara gravid igen, men jag har ju redan upplevt allt en gång tidigare, och det gör nog att jag känner alla krämpor lite mer också denna gång. Foglossning, halsbränna och nån slags ischias finns med på listan nu. En annan sak som också skiljer mot förra gången är dokumentationen av magen. Det är inte så länge kvar, och jag har inte tagit en enda bild på magen än. Förra gången fotade vi magen nästan varje vecka från v 8.

Nu är det 10 veckor kvar till BF och jag har en känsla av att tiden kommer att rusa fram. Trots att jag den här gången verkligen längtar efter att graviditeten ska vara slut är det med blandade känslor jag tänker på det. Mest troligt är det här sista gången jag är gravid, och det är på något sätt en konstig tanke att tänka för mig. Det är ju så många år av mitt liv där allt handlat om kampen att få barn och att leva som ofrivilligt barnlös. Att helt släppa de tankegångarna vet jag inte om jag kommer kunna. Jag hoppas att det ger sig med tiden. Vi har ju ett stort gäng blastocyster kvar i frysen, så om vi vill försöka få ett tredje barn har vi nog goda chanser till det, men jag vet inte om vi orkar med tre barn. Vi får börja med ett till och utvärdera tror jag ;) Någon fler IVF-behandling kommer jag däremot aldrig gå igenom igen, och det är ett skönt konstaterande att göra.

En sak till som jag tänkt att jag skulle skriva om hur otroligt härligt, och overkligt, det är att få gå runt med en stor gravidmage och samtidigt hålla min dotter i handen. Jag har nog aldrig känt mig så kvinnlig som nu. Och så normal. Ingen som ser oss kan ana den resa vi behövt gå igenom för att komma hit. Och det är faktiskt rätt så skönt. Vi är inte längre paret som bott i hus och varit gifta i en massa år utan att ha något barn. Vi slipper få frågan om när det är dags att skaffa barn/syskon. Vi bara ÄR just nu.

söndag 5 juli 2015

Magexplosion

Om magen fortsätter att växa i den här takten kommer den snart att sprängas. På riktigt. I morgon har jag gått 23 hela veckor och jag ser redan ut som jag gjorde i v 29 förra gången. Det känns faktiskt rätt så jobbigt att det är så länge kvar innan bebisen kommer och mentalt är jag redan i vecka 30. Dessutom är jag rätt så svullen över magsäcken som gör att magen trycker på så himla mycket upp mot brösten, som också de i sin tur håller på att explodera (vilket inte stör mig lika mycket då jag normalt sett har lite byst :)).

Jaja, slut på klagosången. Bebisen sparkar på ordentligt där inne varje dag och det är väldigt mysigt, och livmodern når nu till naveln ungefär. Förra gången låg moderkakan långt ner, men i framvägg, och den här gången i bakvägg. Jag tyckte att jag kände mycket då, men den här gången är det ännu mer. Galet! Med dottern fick jag också en rejäl hormonrand, men än så länge har ingen dykt upp, och det förstärker min teori om att det är en liten lillebror där inne. :)

torsdag 4 juni 2015

En lyckans dag

Nu börjar det gå upp för mig att vi verkligen är med om det här igen. I min mage ligger en alldeles perfekt och fin liten bebis som sparkar, knuffar, bökar, hickar, dricker vatten och sträcker på både armar och ben. Även fast vi varit med om det här förut en gång är det lika svårt att greppa den här gången tycker jag. Jag är så ofantligt glad och tacksam idag. Lilla, lilla bebis - vi ses till hösten. <3

onsdag 6 maj 2015

Vecka 15 och återuppståndelsen

På riktigt känns det som att jag börjar bli en ny människa och det är så skönt! Illamåendet har lättat de senaste dagarna och orken har börjat återvända. Igår orkade jag till och med laga mat OCH handla efter jobbet. Jag vet inte när det senast hände. :)

I måndags gick jag in i vecka 15 och graviditeten verkar följa ungefär samma mönster som den förra. Jag mår fortfarande lite småilla ibland, men inte alls på samma sätt som bara för nån vecka sen. Samtidigt så kan jag inte låta bli att också bli lite orolig när symptomen minskar, även om den logiska delen av mig vet att det är fullt normalt för dom  här veckorna. Magen har i alla fall börjat växa lite, framför allt på kvällarna, och det blir spännande att se hur länge det dröjer innan någon på jobbet märker nåt. Jag har berättat för chefen och två kollegor, men än så länge verkar inte ryktet ha spridit sig. Jag har tänkt att vänta med att säga nåt till de andra den här gången och helt enkelt se hur lång tid det dröjer innan någon ser nåt.

Sen en annan sak, och det här låter helt galet tidigt, men jag tror faktiskt att jag har känt av lite rörelser nån gång i bland den senaste veckan också. Lite som en muskelryckning långt ner i magen ibland. Vi har fått tid för rutinultraljudet i början av juni, och jag ser fram emot det så mycket. Den här gången är jag så mycket mer orolig över att något är fel på bebisen, eller så har jag bara glömt bort hur orolig jag var förra gången...

Vi berättade i alla fall för dottern för ett par dagar sen. Det var roligt! :) Vi frågade henne om hon visste varför mammas mage har blivit stor. Jadå, bebis i magen sa hon! Sen frågade hon om hon fick hålla bebisen. :) Hon hade många funderingar där under ett par dagar, och ville varje morgon titta på magen och undrade om bebisen hade kommit ut än. När jag skulle duscha var hon orolig att bebisen skulle ramla ut genom snippan, haha. De senaste dagarna har hon i alla fall inte sagt så mycket om bebisen och det är nog kanske lika bra. Väntan blir ju så lång för henne. Jag hade nog velat vänta lite längre med att berätta för henne, men i och med att det är ganska många i vår närhet som vet om det nu ville vi inte riskera att hon skulle få höra det från någon annan först. Hon är i alla fall mycket stolt över att hon ska bli storasyster. Min lilla älskling <3

tisdag 21 april 2015

Mindre illamående snart?

Uäh, nu är jag faktiskt ganska så less på det här illamåendet. Det är absolut inte lika illa som när jag väntade dottern, för då hade jag dålig aptit och kräktes ett gäng gånger under ganska lång tid, men det är så jobbigt att ha den där ständiga äckelkänslan över sig. Oftast blir det bättre när jag ätit något som tur är, bara jag inte äter för mycket. För då slår det över och blir till illamående igen. Rent allmänt skulle jag ändå säga att jag har betydligt lindrigare symptom den här gången, och det är både skönt och lite läskigt. Jag vet att illamåendet började släppa kring v 14-15 förra gången så jag hoppas på samma sak den här gången. Det betyder att det är 2-3 veckor kvar nu bara.

Jag tänkte ju som jag skrev förra gången att jag skulle boka in ett ultraljud hos en privatläkare, men när jag väl tog mig för att ringa dit så fanns det inga lediga tider. Snopet. Jag mailade då ivf-kliniken som ligger i en annan stad och fick en tid där istället som tur var. I onsdags var jag dit och fick se vår lilla räka igen. Jag var rätt så nervös innan men hade ändå en ganska så bra känsla inom mig. Den här gången vinklade läkaren undan skärmen helt och kollade själv först, och under de där sekunderna (som kändes som 5 minuter) hann jag faktiskt bli orolig då han såg så väldigt allvarlig ut. Som tur var var det ingen fara och vår lilla, lilla bebis (45-50 mm stor) låg där inne och hade det gott. :) Hjärtat pickade på, och en gång såg jag den hoppa till också. Ultraljudet var ganska snabbt avklarat, och läkaren fryste bilden för att kunna mäta mest hela tiden, men en gång fick jag se den röra sig i alla fall. :)

Väntrummet var helt fullt av flera par den här gången, och jag smög ner ultraljudsbilden i väskan innan jag gick ut igen. Jag gissar att några av dom skulle in för äggplock eftersom det var tidigt på morgonen, och det var en så märklig känsla att vara på andra sidan den här gången. Att inte vara den som har behandlingen framför sig utan faktiskt ha kommit ett stort steg på vägen.

Men helt ärligt så har jag fortfarande inte haft någon sån där stund av jättelycka. Det är klart att jag är glad att allt ser bra ut, men den där pirrande och förväntansfulla känslan har inte kommit än. Det närmaste jag kommit den var igår när jag satt ute i solen och tittade på dottern som lekte i sandlådan. Då slog det mig att den lilla söta tjejen kommer att bli storasyster till hösten om allt går vägen. Lilla hjärtat! Jag hoppas att jag kommer kunna börja njuta mer så snart jag börjar känna av bebisen och vi fått göra rutinultraljudet. Moderkakan ligger långt ner mot bakväggen den här gången också, så jag hoppas att jag kommer kunna känna av bebisen ganska tidigt. Det skulle vara mysigt. :)

tisdag 7 april 2015

Vecka elva

Jodå, tiden går ganska snabbt framåt även den här gången. Igår gick jag in i vecka 11 och nu har faktiskt en fjärdedel av graviditeten redan passerat.

Jag har inte så mycket att skriva för just nu väntar jag bara på att de tolv första veckorna ska gå. Knappt två veckor kvar! När det gäller måendet så är det verkligen upp och ner hela tiden. Ena dagen mår jag nästan som vanligt för att dagen efter vara helt däckad av illamående. Jag tycker överlag att jag inte har lika mycket symptom och illamående som när jag väntade dottern, och hur jag än vänder och vrider på det kan jag kan jag inte släppa oron. På grund av det här har jag (nog, kanske, ganska säkert) bestämt mig för att boka in en tid hos en privatläkare för ett ultraljud om två veckor. Det skulle kännas skönt att få en bekräftelse efter 12 hela veckor att allt ser bra ut där inne.

Egentligen tror jag inte att det är någon fara, men i de stunder av icke-illamående som faktiskt är ibland blir jag så himla orolig.

Vi berättade för våra familjer i påsk och alla blev precis så glada som vi hade trott. Det som är extra roligt är att min syster också ska ha barn bara ett par veckor före oss. Vi pratade i somras om hur mysigt det skulle vara om vi skulle ha lyckan av att få vara föräldralediga åtminstone en kortare tid samtidigt. Inte kunde vi då ana att vi skulle bli gravida med bara några veckors mellanrum.